PFAS i konsumtionsfisk och signalkräfta från Hjälmaren och Mälaren

Halterna av ∑PFAS₄ i fisk och signalkräfta från Mälaren och Hjälmaren var relativt låga i jämförelse med många andra undersökta vattenområden. Variationen i halter var dessutom begränsad, både mellan olika provtagningslokaler och mellan arter.
Den relativt homogena fördelningen av halter indikerar att exponeringen huvudsakligen motsvarar en så kallad urban bakgrundsnivå. Detta innebär att halterna är förhöjda i förhållande till områden som enbart påverkas av atmosfärisk deposition, men att de inte når nivåer som tyder på påverkan från enskilda punktkällor, såsom brandövningsplatser.

Halterna i rovfiskar som gös, gädda och abborre var jämförbara, vilket är förväntat eftersom dessa arter intar liknande trofiska positioner i näringsväven. Detta innebär att abborre, som ofta används inom miljöövervakning, utgör en lämplig indikatorart för att uppskatta PFAS-halter i konsumtionsfisk. Resultaten visar även att halterna inte skiljer sig systematiskt mellan mindre och större individer av abborre.

PFOS dominerade bland de analyserade PFAS-föreningarna och stod för cirka 85 procent av de totala halterna i fisk. En nedåtgående trend i PFOS-halter har observerats under de senaste två decennierna, vilket sannolikt återspeglar minskad användning och skärpt reglering av ämnet.

Baserat på uppmätta halter i fisk samt antaganden om övrig exponering, främst via dricksvatten, uppskattas ett tolerabelt intag motsvara högst en fiskportion per månad för en vuxen individ. I nuläget saknas specifika svenska kostråd avseende PFAS i fisk, men Livsmedelsverket bedömer att befintliga kostrekommendationer för andra miljögifter, såsom kvicksilver, ger ett tillräckligt skydd även mot PFAS-exponering.

För känsliga grupper, inklusive barn samt kvinnor som är gravida, ammar eller planerar graviditet, rekommenderas konsumtion av insjöfisk högst två till tre gånger per år, under förutsättning att fisken inte härrör från områden med kända punktkällor.
När det gäller signalkräfta indikerar resultaten att konsumtionen generellt inte utgör någon betydande exponeringskälla för PFAS, vilket delvis kan förklaras av att konsumtionen är relativt begränsad i populationen. Intagsberäkningar baserade på uppmätta halter tyder på att ett tolerabelt intag kan motsvara upp till en portion kräftor per vecka.