Åtgärder mot internbelastning av fosfor i Hjälmaren: Kostnad, nytta och konsekvenser

Trots omfattande åtgärder för att minska tillförseln av näringsämnen från reningsverk, industri och jordbruk är Hjälmaren fortfarande en mycket näringsrik sjö. En viktig förklaring är internbelastning, där fosfor som lagrats i bottensedimenten under tidigare decennier kontinuerligt frigörs och cirkulerar mellan sediment och vattenmassa. Undersökningar visar att det finns stora mängder mobil, läckagebenägen fosfor i sedimenten, särskilt i Storhjälmaren och östra Hjälmaren.

Att fastställa sjöns naturliga näringsnivå är svårt, eftersom Hjälmaren påverkats kraftigt av sjösänkningar under 1800‑talet. Dessa förändrade både vattenvolym och sedimentdynamik och gjorde tidigare djupa bottnar mer utsatta för erosion. Samtidigt finns historiska belägg för att sjön länge varit naturligt näringsrik och produktiv.

För att uppnå god ekologisk status enligt vattenförvaltningen behöver fosforhalten minska från cirka 40 µg/l till 20 µg/l. En sådan minskning skulle leda till lägre växtplanktonproduktion, klarare vatten, ökat siktdjup (0,5–1 m) och färre algblomningar. Eftersom växtplankton utgör basen i näringsväven skulle detta även medföra minskad fiskproduktion. Effekterna på enskilda arter är osäkra, men gös – som gynnas av grumliga och näringsrika förhållanden – riskerar att påverkas negativt.

Flera åtgärder för att minska internbelastningen har analyserats:

1. Aluminiumbehandling är den mest beprövade metoden, där fosfor binds i sedimenten i en stabil och otillgänglig form. För Hjälmaren skulle cirka halva bottenarealen (ca 200 km²) behöva behandlas. Kostnaden uppskattas till 450–750 miljoner kronor, och åtgärden skulle kräva cirka 100 000 ton aluminiumsalt. Metoden har gett goda resultat i ett flertal sjöar, men är resurs- och energikrävande, med betydande klimatpåverkan (cirka 75 000 ton CO₂).

2. Muddring av sediment kan också minska internbelastningen genom att avlägsna fosforrikt bottensediment. För att få effekt skulle omkring 100 km² behöva muddras, vilket motsvarar 10–20 miljoner m³ sediment. Kostnaden uppskattas till cirka 2 miljarder kronor och åtgärden innebär stora logistiska och miljömässiga utmaningar, även om tekniken i sig är beprövad.

3. Reduktionsfiske av vitfisk (t.ex. braxen och mört) kan bidra genom att fosfor förs bort ur sjön via fångsten. Effekten är mer begränsad – maximalt cirka 20 ton fosfor per år vid mycket omfattande fiske – men åtgärden är relativt billig och kan ge effekt över tid. Den innebär dock risker för ekosystemet, bland annat minskad födotillgång för rovfisk som gös.

Miljöriskerna med åtgärderna, såsom aluminiumtoxicitet eller grumling vid muddring, bedöms generellt som begränsade och hanterbara med rätt utförande. Däremot är åtgärderna kostsamma och resurskrävande, med betydande klimatpåverkan.
Sammantaget visar utredningen att det är tekniskt möjligt att kraftigt minska internbelastningen och förbättra vattenkvaliteten i Hjälmaren. Samtidigt kräver detta en avvägning mellan flera mål: förbättrad ekologisk status, påverkan på fiskbestånd och fiske, ekonomiska kostnader samt klimat- och resursbelastning.